pyssligafia

I helgen var det dax för bröllop för fina vänner. Bröllopet var enkelt och fint och de båda sa: ja! Maten var fantastiskt god, buffé är alltid det bästa! När man kan ta lite av varje och bara det man gillar bäst. Talen var många, men väldigt bra. Människor är duktiga på att prata inför folk. Bröllop får en oxå att tänka extra mycket på var man själv står i livet och vad man vill ha ut av det. Jag märkte att dessa var väldigt långt ifrån varandra. Jag har alltid sagt att jag inte ska gifta mig, men med åren har det kommit upp mer och mer. Kanske var det så att du alltid har sagt att du inte vill gifta dig och för att det inte ska kännas så jobbigt så har jag försvarat mig med att jag inte heller vill. Även i detta har du lyckats få mig att glömma vad JAG faktiskt vill. Jag vet att du inte gör någonting med mening, det är bara jag som varit för svag för att stå upp för mig själv och mina tankar och åsikter. Men nu är det slut på det. Jag kom oxå till insikt och märkte att många av dessa människor som jag inte trodde va mina vänner, eftersom de inte hört av sig en ända gång, faktiskt inte är mina vänner längre. Jag trodde det skulle kännas annorlunda när vi väl skulle träffas, men så var tydligen inte fallet. Helt plötsligt stod jag där på dansgolvet och tanken kom i fatt mig, jag känner inte dessa människor och det känner absolut inte mig, vad har jag för gemensamt med dem, vad vill de mig? Jag vill inte på min egen bröllopsfest och känna såhär, fy fan vad tragiskt det hade varit! Då struntar jag istället i att gifta mig. Jag märkte att det var mycket jobbigare att träffa dig bland människor, och definitivt jobbigare med dessa människor. Jag undrar om det bara är jag som känner så här eller om alla känner likadant när de kommer hem... Det känns så skönt att veta att jag inte behöver ha mer med dem att göra än vad jag själv vill. Nu kan jag bygga upp och träffa de som jag faktiskt tycker om. Oj, även detta inlägg om något som är så fint som bröllop kan få mig att komma in på jobbiga grejer, men det är ju detta som är hela mitt liv nu för tillfället. Det kommer att bli bättre, det lovade en otroligt fin vän, som faktiskt på riktigt vet hur det är att må dåligt. Jag väntar förväntansfullt!

Nu är det en månad sedan vi fick reda på att pappa har en tumör i halsen. På några sekunder vändes världen upp och ner och allt annat kändes oviktigt. Vi har idag fått reda på att det kommer bli operation i augusti. Det är en jobbig operation men vi hoppas att det kommer gå bra. Från det att vi fick beskedet till det blir operation kommer det har gått två månader, redan nu känns denna tid som en evighet. Men om man tänker två månader annars så går det på ett kick. Jag har försökt att inte tänka på det så mycket utan mest tänkt att det kommer bli bra. Men jag känner att jag har påverkats mycket mer än jag någonsin skulle kunna tro. Jag mår innerst inne otroligt dåligt över detta och kan inte släppa tanken på att något kan gå fel och att jag mister min älskade pappa. Jag beundrar de som kan gå vidare efter att ha förlorat någon närstående, men visst man har ju inget val, men jag är osäker på om jag hade klarat det. Det är jag som är pappa lilla flicka och vi som gör det mesta tillsammans. Nu får vi hoppas att operationen går bra, så jag slipper leva mitt liv utan honom.

Ute på en fantastiskt fina, mysiga ö ligger det en litet hus. Det huset hade jag verkligen velat ha!! Tänk att få gå upp varje morgon och mötas av en fantastisk utsikten. Helt underbart! Jag älskar solen men jag blir minst lika pirrig i magen av att vara ute när det blåser. Då försvinner allt jobbigt och alla dåliga tankar och allt känns lätt och bra igen. Jag skulle vilja bo någonstans där jag känner att här ska jag bo ett ta, det kan vara för ett år eller för tio, bara jag vet att det är där jag ska bo. Jag är trött på alla möbler man köpt för just den lägenheten även om man egentligen inte vill ha den. Jag längtar till den dagen jag kan köpa just det möblerna som jag vill ha även om de kostar endel. Huvudsaken ska vara att jag tycker om dem, inte för att det är smidigt! Jag vet att jag i min nuvarande lägenhet kommer att bo högst ett år, sedan hoppas jag på något eget och framför allt någonstans där jag vill bo.....ett tag!

Jag vet inte vad du känner och jag vågar inte tro att du vill vara med mig. Hur ska jag kunna veta vad du vill och känner när du inte berättar för mig. Jag säger allt och berättar precis vad jag känner och undrar. Det kanske inte heller är bra, men jag har lovat mig själv att jag ska göra det (från och med den dagen jag svek dig). Det hjälper mycket om man säger saker som är jobbiga, egentligen är det viktigast att säga/fråga de jobbigaste sakerna, man mår bättre och oron och ångesten försvinner oavsett vad svaret bli! Jag har varit tyst alldeles för länge nu så nu är det dax att jag faktiskt börjar säga vad jag vill och tycker. Jag är en egen individ, med egna beslut, tankar och framtidstankar!

Idag har plånboken minskat medan lägenheten har fyllts på. Lådorna är uppackade och hyllorna fyllda. Det börjar nu likna ett hem, mitt alldeles egna hem! Jag trodde aldrig att jag skulle få ett alldeles eget hem igen, jag trodde att vi för alltid skulle vara två. Men det har jag nu förstått att så va inte fallet. Inget roligt att handla saker till en egen lägenhet när man önskar att man va två. Men nu är det positiva tankar som behövs. Det är precis detta som jag behöver, det kommer bli kanon och jag kommer må bättre och få bättre självförtroende av att vara ensam. Det stämmer nog, så det är så jag kommer att tänka. Jag kommer inte vara ensam hela livet och ska det bli du och jag igen så blir det det. Det får tiden utvisa.

Idag börjar mitt nya liv på riktigt, med egen säng i egen lägenhet. Flytten var jobbig men bra. Vad skulle man göra utan sin föräldrar! Sådana här saker gör att man tänker extra mycket på pappas sjukdom och på vad som skulle kunna hända. Så fantastiskt skönt det är att det gått så bra. Tillbaka till lägenheten. Visst är det kul att få inreda allt själv och få bestämma allt på egen hand, men är det verkligen det jag vill?!? Jag tror tyvärr inte det... Jag vill ha någon hos mig men där även jag kommer fram och få göra det jag vill. Jag tror att man kan få båda delarna, bara man är med någon man tycker om och som tycker om en tillbaka. Då tror jag att man få inreda hur man vill, men visst måste man ta hänsyn. Bara man respekterar varandra tror jag att man vinner mycket. Nästan allt är på plats och nästan alla kartonger är uppackade. Nu är det sovdax i nya sängen i nya lägenheten, skrämmande men spännande!

Jippi!! Nu kan jag skriva inlägg från telefonen igen! Jag gjorde ett test med förra inlägget och det gick som ingenting, fasen vad gött! Det är en av anledningarna till att det varit så glest mellan inläggen den sista tiden. Men nu hoppas jag att det inte kommer att gå så långt mellan gångerna. Det blev något fel när blogg.se gjorde om sin sida, men nu verkar det vara fixat! Gött!! Nu tillbaka till packningen....

Äntligen har solen och värmen kommit till Sverige! Jag njuter som bara den och äter jordgubbar så ofta jag kan och badar nästan varje dag! Att jag även har semester nu gör inte saken sämre. Fasen vad gött det är att vara ledig! Jag njuter varje dag så jag håller på att spricka. Sweden rock har redan varit och Roskilde är i full gång och avslutas i natt. Har tyvärr inte varit på något av dem. Men igår ringde fin vän från Roskilde och jag fick lyssna på Born to run med Bruce Springsteen!! Vilken känsla och vilket tryck det verkade vara där. Det sög verkligen till i festivaltermen. Men jag får lov att vänta till West coast riot, visst är det ingen riktig festival, men det gör inget för Rancid kommer ju! Fasen vad kul det ska bli att se dem igen. Det var länge sedan sist. Tur att man har saker att längta och se fram emot när man packar och håller på att flytta ur lägenheten, för det är verkligen inget kul....